Tvivel

Aldrig tidigare när jag tagit mig an en utmaning så har jag tvivlat på att jag ska kunna genomföra den. Jag hoppade på tåget om en Klassiker utan att tveka när jag fick frågan. Få trodde på mig, men jag själv var aldrig orolig. Mitt maraton bestämde jag mig för med 12 veckors varsel innan startskottet, och då hade jag sprungit milen som längst och det hade bara gått nio månader sedan min förlossning. Inte heller då tvivlade jag på att jag skulle ta mig i mål.

Jag har alltid tyckt om att träna och haft en stark kropp som klarar det mesta. Likaså har jag ett pannben som är stenhårt. Jag ger liksom bara inte upp.

Men nu, nu tvivlar jag. När jag går till gymmet och ser mig i spegeln så undrar jag hur den där kroppen ska klara av en Ironman. Inåtvinklingar. Dålig hållning. Krumbukter och humbug. Typ!

Var hos en PT i går (inte min ordinarie) och det var en massa övningar för att få rätt på mina svagheter. Men jag gick därifrån med en känsla av att hela jag är svag. Att jag inte alls har det som behövs. Om det är fel på så mycket så känns det som om det är lika bra att ge upp direkt.

Att PT.n sa att det är de små sakerna som gör störst skillnad, att även elitidrottarna alltid har små saker att förbättra kändes inte som den uppmuntran jag behövde. Inte just nu när mitt tvivel är så stort.

Vem är liksom jag? Komma här och tro att jag ska kunna bli en Ironman!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s