Vett & etikett

Var ute med två löparvänner och sprang i Bokskogen i går. Fantastiskt fint väder, 14-15 grader och vi fick alla ta av våra vindjackor efter drygt 1 km och springa i linne och tshirt istället.

Njuter så av våra löprundor, där vi samtalar om allt mellan himmel och jord samtidigt som vi kör ett långpass. Förenar nytta med nöje som det brukar kallas.

I går när vi sprang så kommenterade en av de andra att det var färre folk ute jämfört med förra helgen. Följdkommentaren från den andra var att ”ja, nu får vi ju inga klagomål”. Så började vi diskussionen kring en kommentar vi fick förra helgen när vi sprang vår runda.

En kvinna med sällskap på löprundan stannade för att släppa förbi oss. Så långt inget märkvärdigt. Men hon gjorde det med en syrlig kommentar om att vi pratade så mycket så att det störde henne så det var bättre att vi kunde springa i väg så att hon kunde njuta av sin runda.

Jag har inget att säga emot att hon tyckte så, att hon till och med störde sig på oss. MEN – jag kan inte förstå varför hon var tvungen att säga det högt. Skogen är fri och vi har lika stor rätt att vara där och umgås som hon och hennes sällskap.

Detta är en företeelse jag reagerat på ofta på senaste tiden. Det här behovet av att vara otrevlig. Små saker som man lätt hade kunnat låta vara, svälja och glömma. Men tydligen är behovet av att vara otrevlig och syrlig för stort.

Hur kommer sig detta? Varför vill vi fördärva andras humör genom våra onödiga kommentarer? I verkliga livet. På sociala medier. Överallt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s