Backyard Ultra Sydkusten

I går klockan 10.00 gick starten till det som skulle visa sig vara mitt livs roligaste lopp!

Ett backyard ultra går ut på att springa 6707 meter varje timme. Varje ny timme går starten igen och de som hinner i mål/orkar fortsätta ett varv till är fortfarande med i loppet. Vinnare koras när endast en löpare är kvar.

När jag skriver detta pågår loppet fortfarande, trots att jag själv hoppade av klockan 16.00 i går efter sex varv. Nu är de uppe på 23 varv…..

När jag anlände vid 8.45 fanns det redan massa tält uppsatta på målområdet. Solen sken och det hade redan blivit varmt. Tillsammans med en vän sattes det tack vare henne make upp ett tält till oss också. Ett litet krypin att förvara alla våra saker, söka skydd för sol (och eventuellt regn, som dock uteblev).

Uthämtning av nummerlapp och strosa runt på området. Möta upp löparvänner från olika håll. Prata målsättningar och förväntningar med varandra. Diskutera strategi för detta udda och annorlunda upplägg. Är det fördel att springa lite snabbare och få längre vila, eller är det bättre att springa långsamt och spara kroppen?

Hade resonerat kring detta med min make tidigare, han sprang själv Lurs Backyard Ultra 2015 och klarade 12 varv då (som var maxantalet redan i förväg). Han berättade att 7 min/tempo var bra, cirka 10-15 minuters vila skulle det ge. Lagom för att hinna vila lite och samtidigt tid att byta skor och äta lite.

Var nervös inför starten, hade känt av såväl höger höft som vänster ljumske under mina senast långpass. Just höger höft är min svaghet. En medfödd snedhet i höften som orsakar smärta vid längre ansträngning. I bästa fall skulle smärtan inte komma förrän efter avslutat lopp, i värsta omgående.

Det blev nästintill värsta möjliga scenario som blev verklighet. Redan under halv andra varvet kom smärtan. Från början inte så genomträngande, men allt eftersom milen gick blev det mer och mer outhärdligt och efter sex varv fick  jag se mig besegrad.

Men, innan dess hade jag upplevt mitt roligaste lopp någonsin. För när det inte går ut på att springa så fort som möjligt utan att vara den uthålligaste så tar man sig tid att prata med sina medlöpare. Där sprang vi i prattempo och hade mysigt tillsammans. Det var otroligt god stämning utmed banan och alla visade hänsyn till varandra. Även när det stockade sig och blev promenad på de stigar som enbart tog löpare en och en på rad så accepterade alla det och stod still, gick i lugnt tempo tills det blev löpning igen. Under vanliga lopp orsakar sådant irritation, armbågar och att personer försöker springa om till höger och vänster. Nu hörde jag inte en enda svordom.

Vid målgång tog vi oss till våra tält/basstationer. Man gick förbi andra medlöpare och vi utbytte statusuppdateringar på hur det gick och kändes. Vi peppade varandra att fortsätta ett varv till. Ett varv i taget….

Solen sken i stort sett hela tiden och det var 23-24 grader. Det var kvavt och på de flesta ställen vi sprang på var det mer eller mindre lä. Det blev kvavt och varmt. Svetten lackade och det blev viktigt att fylla på med vätska och salt. Arrangörerna hade det bästa energipåfyllnads-smörgåsbord jag någonsin sett. Så länge jag sprang var det bara att välja och vraka bland oliver, saltgurkor, chips, saltlakrits, godis, smörgåsar med bland annat nutella och kaviar. Sportdryck, vatten, saltgurkespad etc. Tror inte någon kunde sakna något vad gäller urvalet.

Förutom ett gigantiskt smörgåsbord så var arrangemanget i övrigt i toppklass. Det gifta paret som anordnade loppet genom sitt Sweden Runners tog emot oss varje varv. Marcus mötte upp och gav high five vid varje varvning med peppande ord. Petra var speaker och hälsade välkomna in i varvningen. Där blev vi avprickade för att se vem som hann i mål på 60 minuter. Sedan blev det nedräkning från 10 minuter till start då vi alla måste påbörja nästa varv igen.

Efter starten blev det prisutdelning för alla som inte kom iväg på nästa varv. Efter sex varv fick jag min medalj tillsammans med flera andra som bröt på samma varv. Då hade jag sprungit lite drygt 40 kilometer och mitt nästa längsta lopp. Endast mitt maraton har varit längre. Visst var jag besviken på att jag inte kom ut på mitt sjunde varv för att kunna genomföra en ultra, men så här några timmar senare så kan jag glädja mig åt allt annat och minnas dagen med glädje.

Min make har i två år pratat om Lurs Backyard Ultra och att det varit hans roligaste lopp. Jag kan med säkerhet säga att jag kommer göra detsamma om Backyard Ultra Sydkusten. Ett lopp helt i min stil där det är god stämning och kamratskap som råder. Där vi som medlöpare blir imponerade på de som orkar vidare. Som går från att vara medtävlande till att heja på de som fortfarande har ork och kropp kvar för att fortsätta.

Jag önskar alla möjligheten att någon gång i sitt liv få delta i ett liknande lopp!

Själv ska jag springa Backyard Ultra Sydkusten nästa år igen. Det är en sak som är säker!

Annonser

2 reaktioner på ”Backyard Ultra Sydkusten

  1. Bra jobbat! Ett fantastiskt roligt lopp! Jag kommer också tillbaka. Det har jag lovat Lenny, i huset efter den knöliga gräsmattelöpningen, som kan ha varit världens bästa hejarklack 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s