Racerapport – Cykelvasan

Då har jag kört mitt livs andra MTB-lopp, cykelvasan 94 km! Första loppet med en riktig MTB-cykel och vilken skillnad. Hade helt annan kontroll och det var betydligt bekvämare med halvdämpning.

Men vi tar det från början….

Maken och jag hade fixat barnvakt, så fredag-söndag var vi barnfria. Åkte upp fredag förmiddag och kom upp sent på fredagen, hämtade ut nummerlappar i Lindvallen och käkade pasta i vår lägenhet på Högfjällshotellet. Hade cyklarna på rummet och förberedde oss genom att klistra och fästa nummerlappar på cyklarna.

Trots att vi hade bestämt att åka tillsammans och att det var upplevelsen som var det viktiga så kunde vi inte låta bli att bli nervösa. Båda vet hur långt det är. Jag har kört Vasaloppet på skidor och maken har sprungit det, så vi är båda bekanta med banan och har respekt för distansen.

Vi hade tagit över startplatserna, så hade en sen starttid, den näst sista startgruppen nummer 57, klockan 12:50. När vi vaknade på lördags morgon (tidigt såklart trots att vi var barnfria för en gångs skull) så blev det en ordentlig grötfrukost följt av en lååååång väntan.

Vi pulade runt med våra grejer men till slut fick vi sätta på oss våra kläder och göra oss i ordning. Vi satte fast cyklarna på bilen och körde till starten 11.30. Upp vid Högfjällshotellet var det rejält blåsigt och kallt och vi började oroa oss för att frysa under loppet. Vi hade båda planerat shorts och t-shirt och funderade på om det skulle räcka. Maken hade cykeljacka och jag hade armvärmare, och det behöll vi fram tills starten. Men nere i Berga by var det inte lika blåsigt och någon grad varmare så när det närmare sig start så åkte det av och resten av resan var det perfekt väder för cyklingen. (När vi kom tillbaka till Lindvallen efter loppet och skulle hämta ut cyklarna från transporten så öppnade sig himmeln och regnet vräkte ned, så tacksam för att regnet höll sig undan under själva loppet).

Själva banan börjar med tre kilometer uppförsbacke. Är förhållandevis svag i uppförsbackar så tog det lugnt även om vi körde om många åkare. Min puls gick dock upp oroväckande högt och jag blev rejält andfådd. Höll koll på pulsen ett tag framöver men den lugnade ner sig och stabiliserade sig på bra nivåer därefter. Skönt, då kunde jag pusta ut och slippa oroa mig för att det.

När vi kommit upp till Smågan var jag stark och hela vägen till Mångsbodarna gick det undan. Vi bestämde oss för att inte stanna på några kontroller förutom Evertberg, där maken fyllde på vattenflaskan och vi båda tog en toapaus. Det var kanon ordnat att de som inte ville stanna hade ett eget spår som gick utanför vätskestationerna, så det var bara att hålla farten och susa förbi.

Maken och jag hade kommit överens om att jag låg först och höll tempot så hängde han på. Han är betydligt starkare än mig så det blir lättare så än att han ska ligga före och jag ska skrika efter hur han ska köra. Dessutom funkade det jättebra genom att maken ibland gick ut i vänstra filen före mig, så om han låg där kunde jag gå ut och köra om hur lätt som helst utan att oroa mig för om det kom någon snabbt bakifrån som missade att jag skulle ut.

Nu hade vi tur som startade näst sist, vilket innebar att nästan ingen alls körde om oss, utan det var vi som körde om. Därmed kunde vi köra ut i vänstra filen hur enkelt som helst då den var tom i stort sett varje gång vi behövde ut där.

Det som imponerade på mig var att alla cyklister verkligen höll sig till högerfilen om de inte körde om. Alla visade hänsyn och accepterade att gå in till höger om jag ropade ”kommer vänster” för att köra om. Det var superbra stämning i spåren. Klart bättre än de flesta löparlopp jag varit på de senaste åren.

Min stora oro inför var att vurpa, att komma fel i spåret, att fastna, att åka ut med rullgruset eller liknande. Och det hände! När vi kört drygt 10 kilometer så kom det en nedförsbacke, inte jättebrant men ändå så att vi fick bra fart och körde cirka 35 km/tim. Jag låg i vänsterfilen och körde om många åkare, hade fullt av cyklister framför mig i vänsterfilen också. Så kom det en kurva som svängde höger, så jag fick ytterkurvan. I kurvan kände jag att jag kom ut i rullgruset och att jag tappade kontrollen över cykeln, jag försökte parera och få ned farten utan att tvärställa cykeln och falla platt på spåret bland alla cyklister. Jag insåg att jag skulle komma ut i diket och kollade ut där, det var fullt av stora och vassa stenar. Började känna panik, ”det här kommer göra ont”, ”bara jag inte skadar mig svårt”…..lyckades köra över några stenar och parera mig runt några fler men sedan tog det stopp och jag flög över cykeln och landade på mage med cykeln som kom flygande efter och landade på min rygg.

Maken kom springande och skrikandes, men jag hade haft änglavakt. Jag var helt oskadd, inget blodvite alls.Det var bara att tråckla loss mig och hoppa på cykeln igen. Det satt dock i en rädsla de kommande nedförsbackarna, men allt eftersom släppte det mer och mer.

I efterhand har jag dock sett och känt att jag slog mig rätt bra ändå. Sadeln (troligen) slog i höger sida på ryggen runt skuldran och där är jag väldigt öm och på höger lår har jag en stort svullet blåmärke och ett lite mindre på samma höjd på vänster lår. Men med tanke på vad som kunde hänt så är det inget att åma mig över.

Värre gick det för andra och vid fyra tillfällen fick vi sänka farten i spåret då de jobbade med skadade cyklister som behövde akut assistans. Jag hoppas innerligt att det inte gick riktigt illa för någon alls i spåret och att alla snart är helt återställda.

När vi var runt halvvägs så skrek maken efter mig ”du är grym, du är en maskin”. Fick förklarat för mig efteråt vad han menade 🙂 Han tyckte att jag gått ut hårt och han hade undrat hur länge det skulle hålla, men så märkte han att jag bara fortsatte i samma tempo.

Vi körde om andra cyklister hela tiden, främst nedförs och på platten. Uppförs är min akilleshäl, men även där drog vi om betydligt fler än vad vi blev omkörda. På platten och nedförs var det nog ingen som körde om oss. Det var en fantastisk känsla att känna sig så stark trots att jag främst haft löpning som träning och förhållandevis lite cykling. Har kört ute fyra gånger förutom alla transportcyklingar till jobb och sedan en del på min trainer.

Först när det var drygt 15 kilometer kvar kände jag att det började ta stopp i benen, främst uppförs. Hade krampkänning så gick ned på näst lägsta växel uppförs ett tag för att slippa kramp. Såg hur kilometerskyltarna räknade ner i rasande fart (mer rasande i omgångar än andra när det var väldigt lättåkt 😉 ).

Inför Eldris tog jag min sista av sju snickers som var den energi jag intog under själva loppet. Nio kilometer kvar, här är det mycket ”stakning” det visste jag. Så bara att ligga i på platten och köra vad benen orkade med. Kände mig otroligt stum och sista backen i Mora (bron) var som en ny Lundbecksbacke, men jag tog mig upp, över och ökade farten rejält på upploppet.

När vi kom i mål och såg våra splits så kunde jag konstatera att vi snittat 27 km/timmen sista biten från Eldris in i mål. Jag kan förstå att jag kände mig stum i benen då…. 😉

Totalt snittade vi 23 km/tim i rörelse (exklusive vurpan och toapaus) och vi fick en officiellt tid på drygt 4 timmar och 11 minuter. Är otroligt nöjd med den prestationen, inte minst efter den starten jag fick med vurpan som verkligen kunde sabbat hela dagen.

Det var helt fantastiskt roligt att kunna köra tillsammans hela loppet med min make. Vi var ett superteam och hade ett kanonsamarbete. Vi tänkte lika, vi synkade bra och hade otroligt mysigt tillsammans. Att dela en sådan här upplevelse tillsammans är verkligen något jag rekommenderar.

Hela den långa tråkiga bilresan hem i dag på drygt nio timmar hade vi massor att prata om. Vi har dissekerat hela loppet och skrattat oss igenom min vurpa. Tydligen tog det en stund för maken att förstå att jag förlorat kontroll över cykeln och skulle krascha. Hans tanke var först att jag behövde kissa och att jag körde ut i diket av den anledningen….han tyckte det var konstigt att jag bara körde rakt ut utan att säga något och i den farten….men det var först när han såg mig flyga över styret med cykeln efter som han förstod att det troligen inte var planerat….inte ens jag skulle stanna på planerat 😉

Men, efter en halv roman….kontentan! Om du inte kört Cykelvasan, gör det! Jag rekommenderar den av hela mitt hjärta ❤

Så vackert, så roligt och omväxlande spår, så bra stämning, sådan utmaning (drygt 900 höjdmeter och 94 kilometer som skulle trampas trots allt)! Men såååå värt allt (inklusive vurpan) 🙂

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s